Original in Swedish (to be published as a youth book, so all rights reserved)

click here

DEN HEMLIGHETSFULLA SKARABÉN

 

 

 

 Deutsch-sprachige Leser mögen hier einen Eindruck bekommen über den Anfang des Buches,

in dem 12-14jährige auf spannende Weise etwas über Ägypten erfahren können:

Der geheimnisvolle Skarabäus

Katja und die Mumie

 

 

 

 

1

 

Es war Nachmittag und ungewöhnlich dunkel für einen Frühlingstag. Bedrohlich zogen die Wolken über die alte Stadt, und Katja bereute, dass sie nach Hause gegangen war, anstatt in der Schule zu bleiben und den Ausflug nach Birka für den nächsten Morgen vorzubereiten. Sie war eingeteilt in die „Kugel-Gruppe“, die mit der Lehrerin in der Küche des Schulspeisesaals Zimt-Kugeln backen sollte. Viel lieber hätte sie erzählen wollen, wie die Wikinger ihre Toten begraben hatten. Aber das würde man im Museum lernen können, welches sich dort draußen in Birka befand. Und übrigens war das Thema noch etwas zu schwierig, hatte die Lehrerin gesagt, als Katja sich dafür anbot.

 

Nun ja, sogar wenn man erst in die vierte Klasse ging, brauchte man doch nicht ganz blöd zu sein. Zu schwer! Übrigens hasste sie Wikinger, die Lehrerin, Birka und Zimtkugeln. Ganz zu schweigen von Charlie, Henke und Susi, die sich beim Mittagessen totgelacht hatten, als sie ihre Gabel in einen Fleischklops gesteckt hatte, der mit Soße bedeckt war. Es war nur so, dass es kein Fleischklops war, sondern ein ekliger benutzter Kaugummibrocken. Damit die alle nicht sehen sollten, wie nahe sie daran war, sich zu übergeben, erhob sie sich hastig, ließ den Teller auf dem Tisch zurück und rannte hinaus aus dem Speisesaal.

 

Zimtkugeln backen mit diesen Ekeln? Nie!

 

Katja steckte den Schlüssel ins Schloss und zog die Tür hinter sich zu. Wie üblich zu dieser Zeit war alles ganz ruhig und leer, wenn sie nach Hause kam. Wenn sie zumindest eine Katze gehabt hätte, die ihr entgegen käme und mit dem weichen Fell an ihrem Bein entlang  streifen würde! Aber Papa wollte keine Haustiere haben. Das wäre zu  umständlich, wenn man verreisen wollte. Und nachdem die alte Schildkröte Ada sich in ihrem Panzer versteckte und dann ihren Kopf nie mehr herausstreckte und mit ihren kleinen Augen forschend in die Umwelt blickte, da sagte Papa, dass die Zeit der Haustiere vorbei sei.

 

Der Flur war dunkel und wirkte bedrückend mit dem alten verschlissenen Ledersofa und der enormen Kiste aus Akazienholz, die Mama aus Ägypten mitgebracht hatte.

 

Sie liebte Kairo. Da gab es viele Katzen. Sie konnte es Papa nicht richtig verzeihen, dass er sie zwang, in Schweden zu leben.

 

Den hohen, langen Spiegel genau gegenüber dem Sofa hatte sie immer gemocht. Es war etwas Unheimliches mit großen Spiegeln. Stell dir vor, dass man noch jemanden sehen könnte, jemand, der einfach hinter einem im Spiegelbild auftauchte, obwohl man wusste, dass man ganz allein war. Gespenster konnten sich in Spiegeln zeigen. Das hatte sie von Lena gehört, die in Papas Museum arbeitete. Als Lena noch Studentin gewesen war, hatte sie im Sommer als Wächterin im Schloss von Drottningholm gejobbt. Da erzählte man, dass die alte Königin Hedwig Eleonora manchmal - wenn die Sonne schien und niemand an Gespenster dachte - sich in einem der Spiegel zeigte, in den man zufällig hinein blickte. Die Königin war immer in Schwarz gekleidet, hatte graues Haar und eine Art Haube aus schwarzer Spitze auf dem Kopf. Sie war immer ernst und verschwand sofort, wenn jemand sie dort im Spiegel gesehen hatte und sich ihre Augen begegneten. Lena glaubte, dass die Königin etwas wollte. War sie besorgt darüber, vergessen zu werden, oder beunruhigte sie etwas, so dass sie nicht ruhig und still in ihrem Grab ruhen konnte?

 

Katja fühlte sich unwohl, als sie bemerkte, dass die beiden alten Palmen, die da auf beiden Seiten des Sofas standen, vom Staub gereinigt werden mussten. Seltsam dass sie überhaupt  am Leben waren da im Dunkeln, aber sie waren so alt und trocken, dass sie noch überlebten rein aus Gewohnheit. Übrigens kam da manchmal ein wenig Licht herein in den Flur von der großen Glasveranda gegenüber. Wenn die Sonne am höchsten am Himmel stand, zwängte es sich hindurch zwischen dem Laubwerk des knorrigen Apfelbaums draußen vor der Veranda, durchdrang den Schmutz auf  den kleinen Glasscheiben und traf auf ein Bild der Jungfrau Maria mit dem kleinen Jesuskind auf dem Arm, welches in einem entfernten Winkel des Flures hing. Dann war es, als ob Maria lächelte, und die großen, dunklen Augen sahen nicht länger so ernst aus. Das Bild wird eine Ikone genannt, vor welcher man gewöhnlich betete in den christlichen Kirchen von Ägypten. Kajas Mama, die übrigens Maria hieß, hatte die Ikone von ihren Eltern geschenkt bekommen, als sie in der Markuskathedrale in Kairo getauft wurde.

 

Puh, der Spültisch war voll von ungewaschenen Tellern und anderem Zeugs. Katja wischte die Frühstückkrümel vom Küchentisch und setzte sich hin mit einem Glas Milch und ein paar Zwiebackstücken mit Butter darauf.

 

Das war nicht immer so lustig mit einer Mama, die in Kairo wohnte, und einem Papa, der oft müde war und immer viel zu tun hatte. Er war Ägyptologe, Fachmann für das alte Ägypten und Chef der ägyptischen Abteilung des Mittelmeermuseums in Stockholm.

 

Päng! Plötzlich wurde die ganze Küche erleuchtet von einem enormen Blitz, dem Sekunden später ein kräftiger Donnerschlag folgte, und Katja betete zum lieben Gott, dass der elektrische Strom nicht ausfallen würde.

 

Das war sie gewohnt von Kairo. Sie erinnerte sich an einen Heiligabend, als sie und Papa hinreisten, um Mama zu besuchen und auch Oma und Opa, Mamas Eltern. Gerade als Opa den schwedischen Reispudding servieren wollte, brach ein Gewitter aus, wie man es selten sehen konnte. Schon beim ersten Gewitterschlag fiel alle Elektrizität aus, und nur der dreiarmige Kerzenleuchter mitten auf dem Tisch erleuchtete den Essraum mit den weißgekalkten Wänden. Alle sahen so bleich aus im flatternden Lichtschein, und niemand sagte etwas während einiger langer Minuten.

 

Es war Mama, die das Schweigen unterbrach:

- „Wie abscheulich musste das hier in Kairo gewesen sein, als Lord Carnarvon starb und alle Elektrizität aufhörte zu arbeiten. Glaubt ihr übrigens diese Geschichte?“

 

Oma und Opa nickten. Sie waren beide gewiss noch kleine Kinder damals, aber sie erinnerten sich, dass die Erwachsenen erregt über all das Sonderbare sprachen, das geschah, als der reiche Lord Carnarvon und der Ägyptologe Howard Carter im November des Jahres 1922 das Grab des Pharaos Tutanchamun gefunden hatten. Es zeigte sich, dass es die Mumie des Pharaos enthielt und eine Menge von wunderbaren Grabgegenständen. Fünf Monate später, am 6. April 1923, starb Lord Carnarvon an einem Insektenstich, und es war genau in dem Todeszeitpunkt, als die Elektrizität ausfiel, um genauso unerwartet eine Stunde später wieder zurückzukommen.

 

- „Ja, da kamen doch Massen von Journalisten aus der ganzen Welt hierher nach Ägypten, und die Zeitungen berichteten oft über alle seltsamen Ereignisse, die im Zusammenhang mit der Entdeckung des Pharaonengrabes geschehen sind“, sagte Opa.

- „Das meiste sind natürlich einfach erfundene Dummheiten. Aber … da ist doch eine Sache, die etwas sonderbar ist. Im Jahr 1930, also nur acht Jahre nach der Entdeckung des Grabes, waren alle Beteiligten tot, alle außer dem Entdecker Carter.“

- „Es gibt viele, die richtig schlimm betroffen wurden oder auf unerwartete Art zu Tode kamen, nachdem sie alte Gräber hier in Ägypten gefunden und den Frieden der Mumien gestört hatten“, sagte Oma und blickte lange auf Maria.

 

Jetzt wurde es Katja plötzlich bange. Ihre Mama war doch Ägyptologin und hatte mehrere Gräber aus der Pharaonenzeit entdeckt.

 

Die Lampe über dem Küchentisch flackerte noch ein paar Mal, aber sie verlöschte nicht. Katja hatte keine Lust, hinauf in ihr Zimmer im oberen Stockwerk zu gehen, sie hatte übrigens keine Lust, sich überhaupt zu rühren. Manchmal fühlte sie sich allein und wie ein wenig verirrt. Und gerade jetzt war das so ein Augenblick. Dann konnte es helfen, ganz, ganz still zu sitzen und einfach  nur da zu sein. Alles abzustellen und so zu tun, wie wenn es nichts gibt, nur sie selbst in einer sicheren Höhle.

 

Ein neuer Donnerschlag, der aber nicht so gewaltig war, brachte sie wieder auf die Füße. Der verflixte Haufen von Abwasch wurde nicht von selbst sauber. Das warme Waschwasser mit seinem weichen Schaum wärmte ihre düsteren Sinne, und durch das Fenster über dem Waschtisch sah sie, wie eine Amsel auf dem Rasen umherhüpfte. Der Vogel war auch einsam, aber er war so unbekümmert und energisch tätig, dass Katja ihre düsteren Gedanken vergaß.

 

Sie konnte den Gedanken an Ägypten nicht loswerden. Zweimal war sie mit Mama im Tal der Könige gewesen, wo die öden Wüstenberge fantastische Gräber verbargen. Beide Male war sie die 16 Treppenstufen andächtig hinab gestiegen in Tutanchamuns Grab. Er ist der einzige Pharao, von dem man weiß, dass er immer noch in seinem Grabe ruht. Auch so viel wusste Katja, dass eine Mumie äußerst behutsam behandelt werden musste, weil der Tote mehrere Seelen hatte, und eine davon war der Ba, der immer als Vogel mit einem Menschengesicht abgebildet wurde, und der verließ den Körper im Augenblick des Todes, aber er kehrte nachts wieder zurück zu dem mumifizierten Körper, wo er seine Heimstatt hatte. Wenn die Mumie nicht mehr im Grabe lag, wohin sollte die Ba-Seele dann fliegen? Wo sollte sie Ruhe finden?

 

Da drinnen im Grab hatte Mama die ägyptischen Buchstaben über dem Sarg gelesen, die lustigen Zeichen, die Hieroglyphen genannt wurden. Und die Worte hatten sich in Katjas Bewusstsein eingeprägt wie Feuer:

 

Der Tod wird kommen auf schnellen Flügeln zu dem, der Pharaos Frieden stört.

 

 

(Übersetzung des 1. Kapitels R. O.)

 

               

Det första kapitel på svenska

DEN HEMLIGHETSFULLA SKARABÉN

 

 

 

 

1

 

 

Det var eftermiddag och ovanligt mörkt för att vara vår. Hotfulla moln hängde över den gamla villan och Katja ångrade att hon gått hem istället för att stanna kvar i skolan och förbereda morgondagens utflykt till Birka. Hon ingick i bullgruppen som tillsammans med fröken skulle baka kanelbullar i skolmatsalens kök. Mycket  hellre hade hon velat berätta om hur vikingarna begravde sina döda. Men det skulle man få lära sig på museet som fanns där ute på  Birka. Och förresten var nog ämnet lite för svårt, hade fröken sagt, när Katja erbjudit sig.

 

Nåja, även om man bara går i årskurs fyra behöver man ju inte vara helt körd. För svårt! Förresten hatade hon vikingar, fröken, Birka och kanelbullar. För att inte tala om Charlie, Henke och  Sussie som hade skrattat rått på lunchen  när hon satte gaffeln i en köttbulle täckt av sås. Det  var bara det att det inte var någon köttbulle utan ett äckligt begagnat tuggummi. För att de inte skulle se hur nära hon var att börja spy, reste hon sig hastigt, lämnade tallriken på bordet och sprang ut ur matsalen.

 

Baka kanelbullar åt de där kräken? Aldrig!

 

Katja satte nyckeln i låset  och stängde dörren efter sig. Som vanligt nuförtiden var det  alldeles tyst och tomt när hon kom hem. Om hon åtminstone hade en katt som kom emot henne och strök sin mjuka päls mot hennes ben. Men pappa ville inte ha några husdjur. Det blev så krångligt när man skulle resa bort. Och när gamla sköldpaddan Ada gömde hela sig under skalet och aldrig mer stack ut  huvudet och plirade på omvärlden med sina små ögon, då sa Katjas pappa att husdjurens tid var förbi.

 

Hallen var mörk och tung med den gamla slitna lädersoffan och den enorma kistan av akacieträ som mamma haft med sig från Egypten. När Katja var liten brukade hon klättra upp på kistan och titta på tavlan som hängde där ovanför.  Den föreställde  de tre pyramiderna vid Giza utanför Kairo. Varje gång hon såg på tavlan önskade hon, att hon var en av dem som drog ut i öknen där bakom pyramiderna.

 

Hon älskade Kairo. Där fanns det massor av katter. Hon kunde inte riktigt förlåta pappa för att han tvingade henne att bo i Sverige.

 

Den höga, avlånga spegeln mitt emot soffan hade hon aldrig gillat. Det var något otäckt med stora speglar. Tänk om man såg någon annan också, någon som bara dök upp bakom en  i spegelbilden, fast man visste att man  var alldeles ensam. Spöken kunde visa sig i speglar. Det hade hon hört av Lena som jobbade på pappas museum. När hon var student  hade hon arbetat som vakt en sommar på Drottningholms slott. Där berättade man att den gamla drottningen   Hedvig Eleonora, när solen sken och ingen tänkte på spöken,  kunde visa sig i någon av speglarna som man råkade titta i. Drottningen var alltid klädd i svart, hade grått hår och någon  slags mössa av svart spets på huvudet. Hon var alltid allvarlig och försvann så fort någon hade sett henne där i spegeln och deras ögon hade mötts.. Lena trodde att drottningen ville någonting. Var hon rädd att bli bortglömd eller var det något som oroade henne, eftersom hon inte lugnt och stilla kunde vila i sin grav?

 

Katja kände sig olustig, konstaterade att de båda gamla palmerna som stod där på varsin sida av soffan behövde dammas. Konstigt att de överhuvudtaget var vid liv där i dunklet, men de var så gamla och torra att de nog levde på av bara farten. Förresten kom det ibland in lite ljus i hallen från den stora glasverandan mitt emot. När solen stod som högst på himlen trängde den igenom lövverket på de knotiga äppelträden utanför verandan, tog sig igenom smutsen på de små glasrutorna och träffade en bild av jungfru Maria med det lilla Jesusbarnet på armen som hängde i en hörna långt in i hallen. Då var det som om Maria log och  de stora, mörka ögonen såg inte så allvarliga ut längre. Tavlan kallas en ikon, som man brukar be framför i de kristna kyrkorna i Egypten. Katjas mamma, som förresten hette Maria, hade fått den av sina föräldrar när hon döptes i Markuskatedralen i Kairo.

 

Usch! Diskbänken var full av odiskade tallrikar och annat jox. Katja torkade bort frukostsmulorna från köksbordet och slog sig ner med ett glas mjölk och några skorpor med smör på.

 

Det var inte alltid så kul med en mamma som bodde i Kairo och en pappa som ofta var trött och alltid hade för mycket att göra. Han var egyptolog, specialist på det gamla Egypten och chef för Medelhavsmuseets egyptiska avdelning.

 

 

Pang! Plötsligt lystes hela köket upp av en enorm blixt som sekunden efter följdes av kraftiga åsksmällar och Katja bad till snälla Gud att inte elektriciteten skulle slockna. Det var hon van vid från Kairo. Hon mindes en julafton när hon och pappa rest ner för att hälsa på mamma och mormor och morfar. Just som morfar skulle servera den svenska risgrynsgröten, bröt ett åskväder ut vars like man sällan skådat. Redan vid första åsksmällen slocknade all elektricitet och bara det trearmade stearinljuset  mitt på bordet lyste upp den stora matsalen med de vitkalkade väggarna. Alla såg så bleka ut i det fladdrande ljusskenet och ingen sa något under flera långa minuter.

 

Det var mamma som bröt tystnaden:

- Vad otäckt det måste ha varit här i Kairo  när lord Carnarvon dog och all elektricitet upphörde att fungera. Tror ni förresten på den där historien?

 

Mormor och morfar nickade. De var båda visserligen bara små barn då, men mindes att vuxna upprört talat om allt konstigt som hänt, när den rike lord Carnarvon och egyptologen  Howard Carter i november år 1922 hade funnit farao Tutanchamons grav som också visade sig  innehålla hans mumie och mängder med underbara gravföremål. Fem månader senare den 6 april 1923 dog lord Carnarvon  av ett insektsbett och det var just i dödsögonblicket som elektriciteten  slogs ut för att återkomma lika plötsligt en timme senare,.

 

- Ja, det kom ju massor av journalister från hela världen hit till Egypten och tidningar skrev ofta om alla egendomligheter som hände i samband med att faraos grav hittades, sa morfar.

- Det mesta är förstås bara påhittade dumheter. Men…det är ju en sak som är lite konstig. År 1930, alltså bara åtta år efter upptäckten av graven, var alla inblandade döda, alla utom upptäckaren Carter.

 

-         Det är många som råkat riktigt illa ut eller dött på ett oväntat sätt efter att ha hittat gamla gravar här i Egypten och stört mumiens frid, sa mormor och såg länge på Maria.

 Katja blev plötsligt rädd. Hennes mamma var ju egyptolog och hade upptäckt flera gravar från  faraonernas tid.

 

Lampan ovanför köksbordet blinkade till ett par gånger men slocknade inte. Hon hade ingen lust att gå upp till sitt rum i övervåningen, hade förresten ingen lust att röra sig överhuvudtaget. Ibland kände hon sig ensam och lite vilsen. Och just nu var det en sån stund. Då kunde det hjälpa att sitta alldeles, alldeles stilla och bara vara.  Att stänga av allting och låtsas som om ingenting fanns, bara hon själv i ett tryggt tomrum.

 

En ny åskknall, fast inte så våldsam, fick henne  på fötter igen. Den förbaskade högen av disk blev inte ren av sig själv.  Det varma diskvattnet med sitt mjuka lödder värmde hennes dystra sinne och genom fönstret ovanför diskbänken såg hon hur en koltrast hoppade omkring på gräset. Fågeln var också ensam men verkade så obekymrad och energisk att Katja glömde sin dysterhet.

 

Hon kunde inte släppa tanken på Egypten. Två gånger hade hon varit med mamma i Kungarnas dal, där de ödsliga  ökenbergen  dolde fantastiska gravar. Båda gångerna hade hon andäktigt gått ner de 16 trappstegen till farao Tutanchamons grav. Han är den ende farao som man vet fortfarande vilar i sin grav. Och så mycket visste Katja, att en mumie måste hanteras ytterst varsamt, eftersom den döde hade flera själar och en av dem, Ba, avbildas alltid som en fågel med ett människoansikte och den lämnar kroppen vid dödsögonblicket men återvänder  om natten till den mumifierade kroppen där den har sitt hem. Om inte mumien ligger  kvar i sin grav vart skulle då Ba-själen flyga? Var skulle den få ro?

Där inne i graven hade mamma läst de egyptiska bokstäverna ovanför kistan, de lustiga tecknen som kallas hieroglyfer.  Och orden hade ristat sig in i Katjas medvetande som eld.

Döden ska komma med snabba vingar till den som stör faraos frid.”

 

 

(Författare: Gunnel Katharina Wahlström)

 

back/ tillbacka